Jag mår konstigt idag också. Hoppträningen igår var en riktig självplågan. Rida tre hästar i rad, jag trodde att jag skulle dö. Jag förstår inte vad det är för fel? Varför orkar jag ingenting helt plötsligt? För övrigt så var det banhoppning igår. Gustav var stark och lyssnade inte så speciellt mycket. Han hoppade bana på 120 och ja, det känns sådär inför lördag. Antingen var det jag som inte var lika stark i ridningen som jag brukar, eller så var det han som var ett riktigt pain in the ass igår. En sak är bra iaf är att mitt öga är på topp. De senaste veckorna har jag känt mig stensäker på att lägga hästarna på hindrena, oavsett vilken jag har suttit på. Det känns kanon! Efter honom red jag i vilket fall Mirantos, han var inte lika vild som i torsdags, han var lagom. Hoppade fint också! :) Så han känns bra inför lördagen. Stackars Prince sist ut. Tyckte så synd om honom, orkade verkligen inte rida ordentligt längre. Prince hoppade bra, men ibland fick jag känslan att han inte var riktigt framme, men det var väl antagligen för att jag inte orkade trycka till honom. Aja, Prince och Mirantos hoppade banan på typ 120-130. Jag känner mig ändå rätt taggad inför lördagen, trots att jag inte känner mig som mig själv..

Idag har jag varit hemma. Mamma tror att jag behöver vila. Hmm, jag vet inte jag, har sovit nästa hela dagen iaf.. Jag måste i vilket fall som helst till stallet snart och rida Prince och Mirantos, jag lär hålla igång dem om jag ska tävla på lördag. Hinner/orkar nog inte med Suppis idag däremot. Ikväll ska jag träffa en trevlig prick. Ska tvinga honom ut på en promenad! :) Och imorgon ska jag träffa en annan vän, om han inte kommer på att han ska strunta i mig^^ Det känns som om jag har för mycket att göra och för lite tid att träffa mina kompisar. Tro inte att det är så att jag inte vill, jag har bara för mycket att göra. Ibland kan man önska att dygnet hade flera timmar och att man orkade mera. Tänk vad mycket jag skulle hinna med då. Och igår funderade jag på det där med skolan. Tänk om jag inte hade haft praktik nu och haft skolan, hur i hela fan hade det gått?! Man läser i bloggar hela dagarna hur mycket de har att göra i skolan, jag är inte det minsta avundsjuk. Jag saknar det inte det minsta. Jag trodde faktiskt att jag skulle göra det, men inte då..

Såg ett avsnitt med Oprah nyss. Såg dock inte hela.. Men det var iaf en tjej med, 26 år och 99cm lång. Hon såg inte ut som en "vanlig" dvärg. De brukar ju ha normala överkroppar och huvuden, och bara ha korta armar och ben. Men den här tjejen, eller kvinnan kanske jag ska säga, såg helt proportionerlig ut. Tänk att se livet ur hennes perspektiv. Jag har såna otroliga komplex för min längd, men stackars henne. Hon hade inställningen att hon klarade av allt hon ville göra. Men trots det måste hennes liv vara otroligt begränsat. Och här sitter jag och tycker synd om henne, hon trivs säkert med sig själv och är stolt över den hon är. Men jag skulle inte vilja vara i hennes skor, så att säga.

Och den andra som var med som fascinerade mig otroligt mycket var en kvinna som mindes allt hon hade gjort de senast 30 åren. Kan du tänka dig att minnas varenda dag, minut av ditt liv de senaste 30 åren?! Det måste vara otroligt nedbrytande för psyket. Att minnas alla som sårat en, minnas alla dåliga minnen och känslor, minnas alla hårda ord man fått höra. Vi har ju alla fått höra saker som sårat än otroligt, tänk att alltid minnas den känslan och just det minnet. Exakta datum och allt.. Jag som klagar över att jag inte kan sudda ut vissa minnen. Saker man vill glömma, glömmer man inte. Men mitt minne, som en normal människa, borde ju dem minnen suddas ut lite grann för varje dag. Det här kanske låter konstigt. Men våren och början på sommaren 08 delade jag med en viss människa, jag saknar det otroligt mycket. Jag saknar inte honom, jag saknar det vi hade. Jag har lärt mig skilja på det, jag trodde verkligen att det var han jag saknade, men så är det inte, det har jag kommit fram till. Det kommer vissa dagar som jag saknar det mera än vissa andra. Men till exempel min älskade häst som flyttade till hästhimlen i november (inte alls så länge sen), honom tänker jag inte lika mycket på. Självklart älskade jag honom mer än nått annat, men varför är det så? Är det för att jag har nya hästar och allt flyter på otroligt bra? Och anledningen till att jag saknar det (och inte honom), är för att jag inte fått uppleva det på nytt med någon annan? Allt är väldigt konstigt iaf.. En människa som svek mig jävligt mycket får minsann jävligt stor plats i mitt minne, men min älskade häst som alltid fanns där är inte där lika ofta, i mitt minne. Tänk att vara den här tjejen som minns allt, det måste vara riktigt jobbigt.

Nu vet jag inte vad det här blev för ett inlägg egentligen. Snuskigt långt blev det. Undrar om någon orkar läsa igenom hela? Haha, det var iaf inte meningen att det skulle bli såhär långt. Nu ska jag klä på mig kläder, stoppa mp3n i öronen och gå ner till stallet. Sen ska jag rida ut på mina bästa grabbar!

Over and out
        Sandra Jacobsson