Ibland undrar jag vad jag fick för föräldrar egentligen? Kommer nog aldrig förstå mig på dem. Min mamma är totalt jävla värdelös på att lyssna, vara empatisk, stå för sin sak och tänka efter. Hon drar alltid förhastade slusatser som hon 99 fall av 100 ångrar sen och påstår att hon "aldrig" har sagt eller gjort. Hon är däremot otroligt bra på att överreagera. Det går aldrig föra en diskussion med henne utan att hon skriker. Och det där skrikande blir jag så otroligt trött på. Tror hon att jag hör dåligt eller?! Oftast kommer hennes utbrott utan grund till någonting alls och när hon märker att hon bara har överragerat kan hon absolut inte lugna ner sig och erkänna för sig själv att det är lite barnsligt att bete sig så, utan spinner då vidare och börjar skylla på en massa andra saker. Varför kan hon inte lära sig att lyssna, tänka och stå för sina åsikter? Jag har lärt mig att hon är som ett litet barn. Får hon inte spaden i sandlådan blir hon galen.

Pappa däremot är sämst på att höra av sig, engagera sig och bry sig. Han förstår sig inte på mig, han förstår inte vad jag behöver för att må bra. Varje gång jag är hemma hos honom har han bunkrat upp med massor av godis, chips, glass (allt du kan tänka dig) och Stinas kyckling. Sen tror han att han är världens bästa pappa. Jag är inte den som vill sitta framför dåliga svenska kriminalare och två ton godis, vilket han aldrig kommer att förstå, bara för att han själv är en sån. Det värsta han vet är att skjutsa mig någonstans, följa med på någonting som har med mina hästar att göra eller bara allmänt hjälpa mig, när jag har mycket att göra. Han har noll på koll på mig och mitt liv, han har verkligen ingen aning. Han tycker bara att jag kör slut på mig själv och jag är knäpp som håller på som jag gör, när han säger så resulterar det bara i att jag blir förbannad att han vågar säga så om någonting han inte vet något om. Sen kommer hans dåliga samvete ibland och då blir det godis och Stinas kyckling.

Av det där kan jag dra slutsatsen att mamma och pappa är varandras motsatser. Pappa lyssnar, förstår och är väldigt bra på att vara empatisk när jag vill prata. Med mamma kan jag inte prata med om någonting. Det går bara inte, hon kan ändå inte ta in vad jag säger. Däremot engagerar sig nästan mamma  för mycket i mitt liv. Hon ställer upp och hjälper till hela tiden. Vilket pappa nästan aldrig gör. Vad jag ville med den här texten vet jag inte, prata av mig kanske.. Kalla mig egoistisk jävla snorunge som skriver så om mina föräldrar, men jag var bara tvungen att ventilera lite.

Nu sitter jag med lite läxor och det går inge vidare bra. Snart ska jag upp till stallet och fixa hästarna. Sen kommer Sofie och masserar dem. Senare ikväll ska jag tjäna lite pengar och klippa en häst! Resten av kvällen ska jag ägna till lite plugg. Sen är det en ny vecka, med nya tag!

/ SJacobsson