I can easily bring you tears, I can send you hell.. I know you! - Think about that twice, boy.

Jag kan börja med att varna att det här kommer bli ett osammanhängande, virrigt och totalt onödigt inlägg. Men jag känner bara för att skriva och jag har ingen plan alls för vad det här inlägget ska innehålla.

Jag har allmänt bara haft en jävligt dålig dag. Egentligen har ingenting speciellt hänt, jag har bara varit på taskigt humör idag. Jag fattar inte att jag längtade till den här onsdagen, vad trodde jag? Det började att jag vaknade med jordens träningsvärk i nästan varenda muskel. Magen gjorde allra mest ont. Så allt har varit jobbigt idag, varenda rörelse, det har till och med varit jobbigt att skratta. Mina stackars magmuskler! Det fortsatte sen när jag tittade mig själv i spegeln och insåg att jag glömde tvätta bort sminket igår kväll. Alla tjejer vet hur skabbig man känner sig då. Fy fan. Blev en dusch och sen när jag skulle fixa håret blev det bara fel. En riktig jävla bad hairday! Dagen i skolan var bara irriterande. Jag störde mig på de flesta. Inte ens på tåget hem var det frid och fröjd. Nej, då fick jag sällskap bredvid mig av världens äckligast gubbe. Herregud, vad han luktade illa! Om du som satt bredvid mig läser det här, Du luktade verkligen illa, gör nått åt det!

Stallet senare var helt okej. Mina voltigeungar var jätteduktiga och duktigaste Prick skötte sig bra! Skulle rida ut på mina hästar och inser att jag har tagit fel jacka, inga lurar till telefonen. Fan. Jag har en väldigt ful ovana att lyssna på musik när jag rider ut. Och jag bara kände att jag var tvungen att lyssna på musik just då. Lättirriterad som jag har varit idag, gjorde att jag blev sur. Usch. Senare hoppade jag Loocello. Varför kan jag inte få till det perfekt när jag allra helst vill? Varför ska det vara så svårt att hoppa hinder egentligen? Pricka hindrena på det där centimetrarna.. Åh, det är ju en hel vetenskap som jag känner att jag inte behärskar. Nu låter det som om det var en katastrof. Det kanske det inte var. Men jag känner ändå inte att jag får till det så bra som jag vill.

Sen har jag bara allmänt irriterat mig något så fruktansvärt på nästan allt och alla idag. Jag ska verkligen inte bli som de flera gamla människor är. Jag vill verkligen inte bli gammal, om man blir som till exempel min mormor. Fy tusan om jag blir som henne. Vilken jävla skräck. Och andra sidan så kanske man inte märker själv att man blir sådär?! Men jag blir verkligen irriterad på vissa människor, helst av allt skulle jag vilja skriva ut namn och skriva vad jag tycker om alla jag irriterar mig allra mest på. Men det förstår vi ju allihopa att jag inte kan göra.

Kan jag också tillägga att jag är allmänt dålig på att ge människor en chans. Jag har väldigt lätt för att prata och träffa nya människor, det är inte det, men vissa männsikor känner jag direkt att han/hon tycker jag bara inte om. Jag önskar att jag kunde vara lite mera ödmjuk och ge de människorna en chans. Dessutom är jag expert på att hitta "fel" på människor. Speciellt killar som har passerat i mitt liv. Har nog aldrig träffat en kille som inte har nått jag stör mig på. Av det kan vi nog dra slutsatsen att jag aldrig har varit kär heller, för jag hittar bara "fel" på allihopa, ingen duger. Men jag är ännu bättre att hitta fel på mig själv. Väldigt fixerad av siffrorna på vågen ska ni veta. Jag får nästan ångest om det har ändrats två hekto åt fel håll. Och nu kan man ju undra varför jag slösar onödig energi på att irritera mig på människor? Jag beundrar människor, som till exempel, Inga! Hon har en otroligt sund inställning till livet och jag önskar att jag också kunde vara sån. Där ingenting är ett problem och "fel" har alla människor, ingen är perfekt. Och jag saknar mitt rosa hår, mer än någonsin.

Vi blir hela tiden äldre och ändrar syn på saker och ting. Jag är nog mest en förvirrad tonåring som skriver något knäppt på internet. Vi lär oss att vissa människor vi aldrig trodde skulle svika oss, helt säkert gör det en vacker dag. Man kommer få hjärtat krossat, definitivt mer än en gång, så gräv för fan inte ner er i era tonårskärlekar. Självklart blir det svårare för varje gång hjärtat blir krossat och man får svårare att släppa någon in på livet. Men även du kommer ha sönder hjärtan. Minns då hur det kändes när du själv satt där, gråtit så mycket så att du känner dig helt tom. Du kommer söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gått igenom. Du kommer bråka med din bästa kompis. Du kommer gråta över att tiden går för fort och med tiden kommer du garanterat mista någon du älskar. Vilket du måste inse och gå vidare.. Stanna inte kvar i det förflutna.

Ta för många foton, skratta alldeles för mycket och älska som om du aldrig har blivit sårad. Sluta grubbla, det kan bli tid som är för evigt förlorad lycka. 

Fråga mig inte vad det här blev för inlägg.. Tror nog att det är vädret. Nu ska jag sova!

/ SJacobsson