ett hatinlägg
Publicerat: 2010-11-21 Kl: 13:02:18 | I kategori: FunderingarDet går i vågor, ibland gillar jag läget och försöker se det på den ljusa sidan. Men det är så sjukt svårt när jag hatar det här så jävla mycket. Just precis nu vill jag bara gråta, skrika och slå något hårt. Det suger så jävla hårt att ha en krossad fot, gips och kryckor! Allt i livet blir så himla komplicerat just nu, det är komplicerat att bara gå upp för trappan till mitt rum eller ta en dusch. När man som jag, aldrig sitter stilla och har saker att göra hela tiden, är det här bara ytterst plågsamt. Allt jag tycker är roligt i livet kan jag inte göra.
Igår blev det bara för mycket. Det kändes förjävligt att inte mina hästar stod i nya stallet, att jag inte fick plocka med alla mina saker i sadelkammaren och pyssla i stallet, utan istället har fullt upp att hålla balansen på kryckorna istället. Och att sen på kvällen, kämpa som fan för att ens få på sig ett par jävla strumpbyxor och sen höra en massa roliga människor sticka iväg på krogen, medans en annan försöker ha roligt på en "hemmafest". Jag missar så mycket roligt.
Klart att jag är glad för att jag inte fick hela hästen över mig och hamnat i rullstol, klart att jag är glad att det här inte hände en vecka innan studenten, klart att jag är glad att jag hade ridskor med stålhätta när det hände och klart att jag är glad att det var jag som bröt nått och inte Mirantos. Men fan, jag är inte glad, varför hände det här ens?!
Jag längtar så sjuuuuukt jävla mycket tills jag kan gå igen, jag har så otroligt mycket att ta igen sen och jag ska älska varenda roliga stund i livet då! Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva den där smärtan och den här tristessen igen.
Fan vad patetisk jag är som sitter och klagar på internet. Och snälla, tyck inte så himla synd om mig. Det blir bara ännu jobbigare. Och snälla, säg inte att ni förstår mig, för det gör ni inte. Ingen. Och snälla, sitt inte och tala om för mig hur roligt ni hade på krogen heller.
Nej, jag är inte bitter! Fråga mig inte vad jag fick av det här inlägget heller.. Tiden går ju inte snabbare för att man klagar, men lite bättre känns det allt!
Så himla glad över mina fina bästa vänner. Jag skulle nog helt ärligt inte klara en dag utan Angelica och Nicole. Så många år tillsammans och så många minnen! Big love! <3
/ SJacobsson
<3
Bra att du "klagar av dig" - det behöver man få göra!
Men du är en fighter så snart hoppas jag positiva tankar kommer fram igen. Puss på dig!
Haha, jaaa, det är stor skillnad från min "lilla ponny" ;D
Jag tycker de är helt sjukt att när man till o med har en åtgärd att ha ledare så händer detta. Det kallar jag ren otur, eftersom jag tar för givet att instruktörerna under vinterhalvåret tar de extra långt med knatteryttarna!
VIlken ridskola jobbar du på?
/Eleonor
<3
Har precis börjat läsa din blogg, hamnade här från Mikaels Zimdahls. Tänkte bara slänga in en liten kommentar om ditt inlägg.. Min mamma fick cancer förra året och många gånger har vi undrat hur länge vi får ha kvar henne, det har handlat om liv eller död. Året innan blev vårat bästa tävlingssto påkört, vi hade henne i 12 år och var mammas pärla, vann varenda klass hon var med i, debuten i svår hoppning var runt hörnet. Dom senaste åren har vart ett rent helvete och man frågar sig alltid, VARFÖR? Det som har hjälpt oss är att tänka, det finns alltid någon som har det värre. Det går inte att tycka synd om sig själv, man blir helt förstörd i huvudet tillslut. Blicka framåt, var glad att du lever och njut av de små stunderna som ger dig glädje.
