/ SJacobsson

En nära vän har nyligen gått bort..

Även om det inte var en omöjlighet att det skulle kunna hända, så blev man ändå chockad. Man tror verkligen att sånt inte händer. Inte kämpen Dennis. Jag har flera gånger trott att han har lyckats kämpat sig igenom sin sjukdom och tänkt "äntligen är det över". Dennis har ändå alltid varit positiv och tacksam för allt, det beundrar jag verkligen. Han var verkligen otroligt stark. Jag kan inte heller med ord beskriva vilken fin vän är! Trots att vi inte sågs alltför mycket nu den senaste tiden har han ändå varit den som har skickat sms eller ringt för att bara höra hur jag mår, hur jag har det. Att mitt i sin egen tragedi ändå visa sån stor omtanke till andra människor är ganska otroligt.

Jag känner extrem ånger för att jag sköt upp när vi skulle ses sist. Jag ångrar det så inihelvete. Känner mig som världens jävla skit. Jag hade så gärna velat krama om dig, tala om för dig hur jävla grym du är och hur mycket du egentligen betyder. Jag vet att jag är dålig på sånt, det var du däremot desto bättre på. Jag hoppas också någonstans att du kan se allt dina vänner skriver om dig. Du är så otroligt saknad av väldigt många!

Jag har ändå på nått sätt inte riktigt insett det här.. Än.. Han kan inte bara vara borta. På min 20 års dag kommer det verkligen kännas som att han fattas. Då ska Du bara vara där, som tidigare år.

Jag saknar dig din lilla glädjespridare! Jag är evigt tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv och tack för att alla minnen och roliga stunder. Puss vännen! ♥


Min 19 års dag!

Goa gamla klassisar!



/ SJacobsson

Saker som får mig att gråta är bland annat när människor säger, i jobbiga situationer, (som till exempel som mitt liv ser ut just nu med fingrarna och allt) att de tänker på mig. Jag blir jätterörd av sånt av någon anledning. Folk som bryr sig om mig kan helt enkelt få mig att gråta. Då blir jag helt plötsligt jättesvag istället för att bli ännu starkare som jag borde när jag vet att jag har någon bakom mig, som finns där. Då börjar jag tänka efter och kommer typ till insikt att "det är ganska synd om mig ändå". Annars har jag en tendens till att alltid bita ihop och tänka "det kunde ha varit värre", "det kunde nog ha gjort ondare, så farligt var det inte"..

När jag skadade mig förra veckan tänkte jag bara "fan fan fan, vad ska jag göra? Shit, vad ska hända nu?!". Såg ju själv att det var ganska illa och insåg att det skulle ta ett tag att läka. Men som vanligt behåller jag självklart lugnet. Jag började inte gråta förrän jag pratade med min pappa i telefonen och förklarade vad som hade hänt. När han säger, "Fan Sandra, vad jag tycker synd om dig!". Då kom tårarna och jag började tycka lika mycket synd om mig själv som han gjorde, med handen i luften väntades på skjuts till sjukhuset. Jag uppskattar otroligt mycket att det är så många som bryr sig. Så jävla glad att jag har så underbara människor runt mig. Ni får en att klara av såna här saker trots att det här är rent ut sagt skitjobbigt just nu. 

En annan sak som får mig att gråta är att ta farväl, alla avslut.. Riktigt jobbigt och jag kan nästan börja gråta av bara tanken. Men det är en annan historia och det tar vi någon annan dag! Vet inte alls vad jag ville få ut av det här inlägget. Antagligen bara skriva av mig. Alltid enklare att skriva än att prata om jobbiga saker.

/SJacobsson 

I och med ridolyckan missade jag och Mirantos inomhus-SM i år och ligger allmänt lite efter i planen. Vi har inte alls startat så mycket i år egentligen och 150 debuten blev av senare än planerat osv. Snart är det utomhus-SM och jag vet inte riktigt om vi ska starta eller inte? Det känns inte som om formen är toppad och jag gav upp hoppet om det här året redan när olycka skedde och visste någonstans att det här skulle bli ett "mellanår".

Jag är ju bra sugen och man kanske ska starta för att bli en erfarenhet rikare? Det behöver egentligen både jag och hästen.. :) Dessutom finns det klasser om Prince skulle kunna gå på årets SM också. Stora I-landsproblem har jag helt enkelt. Ett junior-år till hade suttit fint, då hade jag inte funderat en sekund. Men nu blir det isåfall debut i Young Rider-SM.


Älskade Pirro på SM i somras!

/SJacobsson

Jag satt nyss och spanade lite efter tävlingar och funderade på att anmäla mig. Men priserna på allt på tävlingar har verkligen runnit iväg de senaste månaderna, vart fan är vi på väg? Hur ska man ha råd att tävla?! Tack vare de nya reglerna har priset på boxar ökat avsevärt och dessutom är de ibland inte ens grundspånade.

Låt oss säga att jag tänker starta två hästar och tre klasser på en helg.

2 boxar - 1350kr/st 
6-8 balar spån - 100kr/st
6 klasser - ca 1500kr

Vad blir det? - Jo ca 4900kr!! Hur många tycker att det här är okej egentligen?

Sen ska man han någonstans att bo. Oftast är vi tvugna att sova på hotell eller liknande (där försvann ca 2000kr till), veterinäravgift tillkommer, bensin till och från tävlingen och så måste man ju äta också. Det betyder alltså att det hela landar enkelt på en summa uppåt 10 000kr. Det betyder också att man som vanlig "Svensson" inte har råd att vara med att tävla längre. Allting kring tävlandet stiger, men inte permierna. Så även fast man plockar fina placeringar finns det knappt en chans att man någonsin går med vinst. Helt värdelöst, eller? Dags att byta sport? Börja åka utomlands för pengarna en gång i månaden istället tror jag :)

Nej, jag är inte bitter.. Bara en jävligt deprimerande insikt. Jag hoppas verkligen att det kommer bli ändring på detta inom en snar framtid. För det här är inte hållbart längre.

Och vi kan inte förstå varför "vanliga" människor kallar oss hästmänniskor tokiga. Haha, inte fan är vi normala iaf :)

/SJacobsson

Det bästa med att lämna juniortiden måste jag nog säga är att man slipper tävla med säkerhetsväst! Så otroligt skönt! Och dessutom tycker jag att det är mycket snyggare att utan :) Vad tycker ni?


Hejdå klumpvästen!

/ SJacobsson

"Svett-Leffe" fick låna ett av mina träns med en remont nosgrimma som Mirantos hade haft senast. Jag tror att Mirantos har liiiite mindre huvud än den stora bruna! Så himla roligt, haha :) Och då är Mirantos ändå min största häst, herregud vad små hästar jag har.. :)

/ SJacobsson

Efter hoppning brukar jag alltid linda alla fyra benen med Back on Track-paddar och fleecelindor under natten. Jag smörjer även in haser, bakknän, ibland rygg/länd och även framknäna om paddar inte räcker till att linda över framknäna också med Arnika. Brukar ni också linda efter hoppning eller andra hårda pass?

Jag lindar för att öka blodcirkulationen efter hårdare ansträning på leder och ligament. Jag lindar alltså i förebyggande syfte, hela och fräscha ben vill man ju såklart ha :)


Enda bilden som jag hittade med lindade ben.

/SJacobsson

Nu kan ni läsa på Ryttarstugans facebooksida om oss teamryttare. Om ni gillar deras sida får ni ta del av deras senaste nyheter och erbjudanden, och det kan ni ju inte missa :)



"Sandra Jacobsson, 19 år, tävlar och tränar med sina hästar i hoppning. Övrig tid går till i skolan (tar studenten 2011) och jobb som instruktör på Tierps Ryttarklubb.

Bästa hästen heter Mirantos T (född 2000, e: Levantos II - Stanford). Tillsammans har de klättrat upp i klasserna och hade stora framgångar under 2010, då de startade i junior-SM för första gången, debuterade svår hoppning med vinst och kvalade till Young Rider-SM.

"Speed-hästen" heter Little Prince (född 2002, Cortez - KP Sirocco) och med honom har Sandra tagit många vinster och placeringar i 120-130 klasser, men har även startat 140 med bra resultat.

Som person är Sandra oftast glad och hjälper gärna till om hon kan. Sandra har tydliga mål och jobbar hårt för att nå dom. Problem ser hon hellre som en utmaning än en motgång. Allting ordnar sig alltid på ett eller annat sätt! Ses på tävlingsbanorna! ;-)"

/ SJacobsson

Eftersom det inte är så aktuellt för mig att tävla än, så har jag skjutit upp min beslutsångest kring klubbvalet i år. Och jag vet fan inte hur jag ska göra?! Varför ska det vara så svårt? :(

Tierps Ryttarklubb vs. Gävle Ryttarsällskap

Och nu är det nog dags att bestämma sig, men jag kan verkligen inte. ÅH, i-landsproblem.

/ SJacobsson

Just nu sitter jag och klickar runt på Hästmagasinet och Tidningen Ridsport, som jag gör varje dag och läste att en av våra duktigare juniorer vi har här i Sverige har varit iväg till John Whitaker under jullovet. Jag kan väl aldrig tro att hon fick komma dit gratis och rida gårdens alla 35 hästar? Hon siktade även på att nästa lov få åka till Steve Guerdat. Varför har inte jag föräldrar med pengar för? Det är verkligen ingen hemlighet att man måste ha pengar för att komma någonstans i den här sporten.

Tittade tidigare i veckan på en interjuv på SVTs hemsida om en av våra toppryttare här i Sverige och han sa själv att han var väldigt bortskämd med att han fick chansen att rida så fina hästar, bodde på en sån fin och komplett anläggning, träna för duktiga tränare och att den fanns pengar att kunna åka på en hel del internationella tävlingar. Så just precis nu drog jag slutsatsen att ska man verkligen kunna bli bäst, så måste man ha pengar. Frågan är, vart ska jag hitta dem pengarna? I vilken madrass ska jag börja gräva?

Sjäääälvklart krävs det en hel del slit och en gnutta talang för att kunna bli nått också. Men jag måste ju säga att pengar hjälper verkligen till på traven. Lite deppigt att det ska vara så jäkla orättvist bara.

Som när jag satt och tittade på hoppningen från VM, vissa var verkligen kassa på att rida. Eller ja, kass för att vara på den nivån. Men tack vare pengar (=fina hästar) så lyckas de ta sig till VM. Så stora frågan, går det att bli bäst utan pengar? Så när (läs: om, haha) jag rider VM om 20 år, så vet ni att det gick att nå toppen utan pengar ;)

(Nej nej, jag är inte bitter.)

/ SJacobsson