Saker som får mig att gråta är bland annat när människor säger, i jobbiga situationer, (som till exempel som mitt liv ser ut just nu med fingrarna och allt) att de tänker på mig. Jag blir jätterörd av sånt av någon anledning. Folk som bryr sig om mig kan helt enkelt få mig att gråta. Då blir jag helt plötsligt jättesvag istället för att bli ännu starkare som jag borde när jag vet att jag har någon bakom mig, som finns där. Då börjar jag tänka efter och kommer typ till insikt att "det är ganska synd om mig ändå". Annars har jag en tendens till att alltid bita ihop och tänka "det kunde ha varit värre", "det kunde nog ha gjort ondare, så farligt var det inte"..

När jag skadade mig förra veckan tänkte jag bara "fan fan fan, vad ska jag göra? Shit, vad ska hända nu?!". Såg ju själv att det var ganska illa och insåg att det skulle ta ett tag att läka. Men som vanligt behåller jag självklart lugnet. Jag började inte gråta förrän jag pratade med min pappa i telefonen och förklarade vad som hade hänt. När han säger, "Fan Sandra, vad jag tycker synd om dig!". Då kom tårarna och jag började tycka lika mycket synd om mig själv som han gjorde, med handen i luften väntades på skjuts till sjukhuset. Jag uppskattar otroligt mycket att det är så många som bryr sig. Så jävla glad att jag har så underbara människor runt mig. Ni får en att klara av såna här saker trots att det här är rent ut sagt skitjobbigt just nu. 

En annan sak som får mig att gråta är att ta farväl, alla avslut.. Riktigt jobbigt och jag kan nästan börja gråta av bara tanken. Men det är en annan historia och det tar vi någon annan dag! Vet inte alls vad jag ville få ut av det här inlägget. Antagligen bara skriva av mig. Alltid enklare att skriva än att prata om jobbiga saker.

/SJacobsson