En nära vän har nyligen gått bort..

Även om det inte var en omöjlighet att det skulle kunna hända, så blev man ändå chockad. Man tror verkligen att sånt inte händer. Inte kämpen Dennis. Jag har flera gånger trott att han har lyckats kämpat sig igenom sin sjukdom och tänkt "äntligen är det över". Dennis har ändå alltid varit positiv och tacksam för allt, det beundrar jag verkligen. Han var verkligen otroligt stark. Jag kan inte heller med ord beskriva vilken fin vän är! Trots att vi inte sågs alltför mycket nu den senaste tiden har han ändå varit den som har skickat sms eller ringt för att bara höra hur jag mår, hur jag har det. Att mitt i sin egen tragedi ändå visa sån stor omtanke till andra människor är ganska otroligt.

Jag känner extrem ånger för att jag sköt upp när vi skulle ses sist. Jag ångrar det så inihelvete. Känner mig som världens jävla skit. Jag hade så gärna velat krama om dig, tala om för dig hur jävla grym du är och hur mycket du egentligen betyder. Jag vet att jag är dålig på sånt, det var du däremot desto bättre på. Jag hoppas också någonstans att du kan se allt dina vänner skriver om dig. Du är så otroligt saknad av väldigt många!

Jag har ändå på nått sätt inte riktigt insett det här.. Än.. Han kan inte bara vara borta. På min 20 års dag kommer det verkligen kännas som att han fattas. Då ska Du bara vara där, som tidigare år.

Jag saknar dig din lilla glädjespridare! Jag är evigt tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv och tack för att alla minnen och roliga stunder. Puss vännen! ♥


Min 19 års dag!

Goa gamla klassisar!



/ SJacobsson